.

Var ute på Tjörn för sista gången innan USA, hade en jättemysig kväll som vanligt! Grill hemma hos Anton var på schemat och grill hemma hos Anton var precis vad det blev. Typ alla mina nyfunna vänner var där, det spelades gitarr, trummor och piano, det sjöngs, det dansades och det getingstacks och mitt i alltihop satt jag och försökte suga i mej stämningen. Jag behövde ju tillräckligt för att kunna leva på den i ett år ! Eller aah.. 10 månader. Till slut, efter mycket om och men var det dags att lämna Anton. Fy fasiken säger jag bara. Avskedsångesten satte igång redan där och jag torkade tårarna lite diskret med tröjärmen. De flesta andra och jag vandrade mot bussen, Linnéa, Amanda och jag gjorde en katt, en hatt, ett paraply samtidigt som jag försökte att inte räkna ner minuter jag hade kvar med dem. Vi tog bussen hem till Sebastian där vi hängde ett tag och sen skulle alla gå. Jag fick panik och det hela slutade i att Amanda och jag gick med dem en bit på vägen. Till slut var vi tvungna att lämna dem ändå och då gick det som det gick. Jag torkade ögonen lite diskret redan när de andra började sakta ner för att stanna. Sen började kramarna och då gick det inte längre. Jag grät och hulkade, skakade och frös och vartenda steg jag tog ifrån dem var jobbigt. Jag torkade ögonen lite mindre diskret och Amanda och jag stannade och kramade varandra länge innan vi fortsatte tillbaka till Sebastian. Haha det låter stört dramatiskt när jag läser igenom vad jag har skrivit, men det var verkligen jobbigt. Kommer sakna er sjukt mycket om ni inte redan fattat det.. Tack som fan för denna sommaren, ni är underbara allihopa <3

och som Linnéa sa så är det faktiskt inte hej då, utan på återseende. Tyvärr är jag tydligen precis lika dålig på att säga på återseende som hej då.,